Blade Runner

Blade Runner från 1982 är en utav mina favorit filmer, det är en film som jag kan se om och om igen utan att känna att den blir tråkig eller ointressant att titta på. Det är en fantastisk mörk science fiction film regisserad av Ridley Scott och är löst baserad på en novell från Philip K. Dick vid namn "Do Androids Dream of Electric Sheep?", en bok som jag ännu inte har läst men verkligen skulle vilja ägna tid åt.

Filmen börjar med en bild över staden Los Angeles år 2019. Det är mörkt, dåligt väder och
man kan se eld skjuta upp ur hustaken och skänker lite ljus åt den annars mörka bilden. En inledning som jag först såg som en introduktion till Snes-spelet Shadow Runner, som är väldigt influerad av cyber-punk atmosfären i Blade Runner. Kameran sveper sedan vidare in i en Tyrell Corporation's pyramid liknande huvudbyggnad där en ikonisk scen utspelar sig.

I Pilip K. Dick's 2019 har människan lyckats skapa robotar av sig själv, så kallade repliker som är fysiskt bättre och lika smart som sin skapare. De används till handarbete ute på kolonierna i rymden. Men nere på jorden är replikerna förbjudna och man har poliser, Blade Runners, vars jobb det är att spåra replikerna och förgöra dem ifall de skulle bryta den här lagen och ta sig ner på jorden. Vi följer i filmen en före detta Blade Runner, Rick Deckard som tas in på ett fall för att spåra en grupp repliker som gömmer sig i Los Angeles.

Det är en mycket vacker film med en stark karaktär och fyller varje scen med atmosfär, vare sig det är en scen i Deckards trånga lägenhet eller när karaktärerna flyger över stadens hustak. Ljus är en mycket viktig del i filmen och man låter ofta en stark ljusstråle bryta igenom mörkret och röken i ett rum. Den är bra på att måla upp en film noir lik science fiction atmosfär i en värld som har gått sönder under människans ivrighet att skapa större och bättre saker än vad världen runt omkring den ens klarar av att hålla upp. Musiken i filmen är skriven av Vangelis, en kompositör som i filmens soundtrack blandar element från 50-tals jazz med electroni musik, jazzliknande synthar och lager av ambienta ljud som ligger tugnt i backgruden.

Om du inte har sett Blade Runner ännu så är detta en film som du verkligen måste se. Det är utan tvekan en utav de bästa filmer någonsin och en viktig science fiction film som inspirerat många människor efter sin skapelse. Det är en intressant film som tar upp många frågor kring liv och död, skapelse och rollerna vi spelar i våra liv. Det är en film som håller hela vägen igenom utan att tappa varken i berättande eller i atmosfär och som sitter kvar i en efter de att eftertexten börjar rulla.

Gemcraft

Fick under förra veckan se att ett nytt Gemcraft spel fanns att spela. Gemcraft: Labyrinth är det tredje spelet i Tower-Defence serien. Om du inte är bekant med denna genre så härstammar den så vitt jag vet från en mod från spelet Warcraft 3, där målet är att skydda ett objekt från fiender som kommer gående på en utsatt bana med hjälp av att placera ut olika sorters torn på kring banan. Genren är väldigt nära släckt med pussel genren skulle jag nog säga.

Det första Gemcraft var ett spel som jag la ner väldigt mycket tid på. Det var ett skönt litet spel som man spela när man hade tid över, eller när man egentligen inte har tid över längre men ändå satt och spela eftersom att så länge poäng-talet fortsätter att stiga så kan det andra vänta bara lite till. Gemcraft vart också spelet som fick mig att tröttna nått rejält på genren. Och om man bortser från Pop-cap's fantastiska Tower-Defence spel Plants vs. Zombies så har jag inte spelat ett annat spel i den genren sen dess.

I Gemcraft: Labyrinth ska du, som i de andra spelen i genren, skydda ett objekt från vågor av fiender. Det
som får serien Gemcraft att sticka ut lite ifrån resten är det att det finns åtta stycken olika kristaller som du kan skapa och sedan sätta ihop med andra kristaller för att få starkare kristaller och använda för att skjuta mot fienderna. Det finns åtta stycken olika kristaller i olika färger, varje kristall har en egen förmåga som t.ex. skada flera, förgifta eller sakta ner, och när man sätter ihop två kristaller så får den sammansatta kristallen flera förmågor men den tappar också sin renhet och förmågorna tappar i effekt ju flera olika effekter som kristallen innehåller.

Spelet har en berättelse som den vill berätta, men jag hoppade över denna i brist på intresse. När spelet startar så finns det en karta med en ruta på, varje ruta är en bana och när du klarat den banan så kommer det fram flera rutor. Målet med spelet är att du ska spela igenom rutorna till du har hittat vägen ut ur labyrinten. Så teoretiskt så måste du inte klara att nivåer för att kunna spela igenom spelet men jag vet inte ifall man kommer ha en tillräckligt hög nivå på sin karaktär när man kommer till sista rutan ifall man har hoppat över en massa rutor.

Gemcraft: Labyrinth suger inte in mig lika mycket som det första spelet i serien gör. Det finns nyare saker i spelet som kanske kan få andra att spela men det är fortfarande för lite nytt för att jag ska vilja spela spelet. Nu var det ett tag sen som jag spelade det första spelet men Labyrinth känns mer maze-baserat (det vill säga att man kan bygga hinder framför fienderna och kontrollera deras väg lite) och det finns nog några nya kristaller sen första spelet. Det här spelet är väl enkelt att rekommendera eftersom att det är gratis och väl tillgängligt via armor games hemsida så testa det ifall du vill slösa bort lite tid.

Fast har du inte spelat Plants vs zombies ännu så är det ett spel som du måste spela. Plants vs zombies är ett Tower-defence spel från studion Pop-Cap, som även ligger bakom spel som Peggle och Bejewled. Det är ett tower-defence spel som skiljer sig extremt mycket från Gemcraft. Du tar i spelet kontroll över dina plantor på din bakgård och ska se till så att inga Zombies kan passera och få tillgång till ditt hus. Skillnaden mellan Gemcraft och skiljer sig från PvZ främst i sättet som spelet presenteras. Det är ett roligt spel med mycket fånig humor och är färgstarkt och cartoon-liknande. Nivåerna skiljer sig även från andra Tower-defence spel eftersom att du i PvZ inte får en större karta med gångar där fienderna springer fram utan dina fiender kommer istället in från vänster och går mot dit hus i höger och kommer på led.

Så ifall du vill du testa två rätt så olika spel inom genren Tower-defence så finns Gemcraft: Labyrinth på Armor Games och Plants vs Zombies finns att köpa på Pop-Cap's hemsida eller på Steam, ska även finnas ett demo där man får spela spelet i en timme. Pop-cap har även släppt Plants vs Zombies till en andra massa manskiner än din hemdator, iPad och Ps3 är två maskiner jag känner till, men det finns nog till fler än så.

Så få fram en plan, sätt upp dina torn och håll ut!

Scott Pilgrim vs. the World

Scott Pilgrim är en serie grafiska noveller från Bryan Lee O'Malley. Volym #1 kom ut 2004 och 6 volymer senare slutade serien under sommaren 2010. Serien följaren en 23 år gammal arbetslös nördkulturs fantast från Toronto. Han bor tillsammans med sin homosexuella polare Wallace och är en något sämre basspelare i rockgruppen Sex Bob-omb.

Protagonisten Scott är till en början tillsammans med en high-schooler Knives Chau och får mycket skit för detta pga åldersskilldnaden mellan de två. Under en fest som bandet Sex Bob-omb är på för att försöka knyta till sig lite kontakter inom musikbranschen så träffar Scott sin drömtjej Ramona Flowers som han blir förälskad i direkt. De här börjar tillslut att dejta och Scott får reda på han behöver slåss mot hennes sju ondskefulla ex för att kunna vinna hennes hjärta.

Jag har inte läst serien Scott Pilgrim ännu men jag såg nyligen filmen en andra gång. Filmen är filmad av

regissören Edgar Wright som har regisserat Zombie-parodin Shaun of the Dead och polis komedin Hot Fuzz. Han står även bakom den brittiska Tv-serien Spaced som på olika sätt är lik filmen Scott Pilgrim vs. the World. De är bägge två fullproppade med referenser till grafiska noveller, filmer, band och framför allt spel. Ett citat från filmen när Knives undrar vad Scott's kompis Young Neil spelar i bandet frågar hon "So what do you play" och svaret från Young Neil blir i en tvecksam ton "Wow, uhm... Zelda, Tetris... that's kind of a big question". Det finns även små tillfällen vad med bandet som får mig att skratta, speciellt under en scen då Scott ska ha en bas duel mot en annan basist som är väldigt mycket bättre än honom och det här fick mig bägge gångerna att skratta högt.

Edgar Wright använder sig väldigt mycket av många små effekter och snabba klipp mellan scenerna för att ge filmen dess färgstarka och serietidnings liknande känsla. T.ex. så kommer det varje gång upp en liten presentations ruta i bild varje gång en karaktär presenteras eller upp små referenser till andra medium så som spel där det t.ex. kan komma upp en liten urin mätare än han går på toa och även små effekter när bandet spelar osv.

Filmen är klippt på ett väldigt bra sett och filmen stannar oftast inte kvar i samma scen speciellt länge utan har väldigt korta klipp och hoppar över till nästa scen väldigt fort. Ungefär på samma sätt som Batman filmen The Dark Knight fast tillskilldnad från The Dark Knight så gillar jag det faktiskt i Scott Pilgrim. Jag kände att jag kunde ha lite svårt att andas vid visa tillfällen i filmen The Dark Knight eftersom att scenerna var så korta och filmen var så tung och mörk medens i Scott Pilgrim så känns det spännande varje gång filmen byter scen. Detta kanske beror på att The Dark Knight just var så tung och mörk och Scott Pilgrim är raka motsatsen men jag tror nog också att det hjälper när man som i Scott Pilgrim kan byta scen men ändå inte byta kamera vinkel. Man kan se kameran följa en karaktär på andra sidan gatan och så kommer det en buss och efter bussen så introduceras nästa scen.

Scott Pilgrim vs. the World är till en början en fantastisk film upplevelse full av humor och nörd referenser och berättelsen håller en bra och jämn takt. Men dessvärre så håller inte detta hela filmen igenom utan filmen tappar och blir lite sämre med tiden och slutet kommer väldigt plötsligt in lite oväntat och känns sedan lite påskyndat så den blir aldrig helt perfekt för mig. Fast filmen är ändå en utav mina favorit filmer från 2010 och jag tycker verkligen att man ska se den ifall man har något som helst intresse för nördkultur. Man ska kanske börja läsa serien nu också och se ifall den är lika bra som filmen. Jag kan tänka mig att filmen behövde vara en vis längd och att det var detta som fick den att bli sämre mot slutet medens serien kan ha fått detta att fungera.

Jag skrev detta inlägg till musik från Daft Punk's debutalbum Homework från 1997. Gillar du House musik så är detta ett mycket bra album. Discovery är nog enligt mig lite bättre ifall man ska snacka om favorit album från Daft Punk men de skiljer sig rätt så mycket åt de två albumen så man kan gilla dem på olika sätt. Länk till albumet på spotify här.

The Kids Are All Right

The kids are all right är en amerikansk drama film från förra året. Filmen handlar om en familj bestående av två lesbiska mödrar spelade av Annette Bening och Julianne Moore och deras två adoptiv barn spelade av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson. Den utspelar sig under Wasikowska's karaktär Joni's sista sommar innan hon ska flytt hemifrån för att börja plugga på college. Hon är nu tillräckligt gammal för att kunna få ta reda på vem hennes biologiska pappa är och blir tillsagd av sin yngre bror, Laser, att dra nytta av detta och de ordnar en träff med sin biologiska förälder Paul, spelad av Mark Ruffalo.

Till en början så tyckte jag att filmen var väldigt ointressant och seg. Men den trappade sakta men säkert upp
ju längre tid man delade med karaktärerna och med tiden fick man lära känna dem. Vi fick se vad de gick igenom under filmens gång och hur de gick till väga för att komma över dessa hinder och hur de hade förändrats från de att filmen började.

Detta är en film som går in i en kategori som jag kanske ska kalla karaktärs tung indie komedi-drama men jag jag tycker nog att det borde finnas ett bättre namn än så. Den inne håller genom tänkta realistiska karaktärer med en touch av hipp-het. En film som hoppar fram ur minnet just nu är Sunshine Cleaning som handlar om två systrar som öppnar en liksanerings firma och genom filmens gång tar itu med några problem från deras uppväxt. Det finns säkert andra exempel också (t.ex. Taking Woodstock) men det var ett som jag kom att tänka på.

Är du sugen på att se en lugnare karaktärs verk så är en The Kids Are All Right en film som jag skulle kunna tipsa om. Detta inlägg skrev jag till Bob Dylan's album Slow Train Coming från 1979 vilket är hans första album efter att han blev en pånyttfödd kristen.