Vill du springa längst hustak, flyga genom luften från byggnad till byggnad, glida under/hoppa över alla hinder som står i din väg? Vill du kunna vara med och hjälpa det förtryckta folket från dess styre, stå som en sista fri väg av kommunikation, hjälpa din syster från en felaktig anklagelse? Vill du se en helt ny värld gjord i glas och vackra färger, en storstad med höga hus och mörka tunnelbanesystem, en "utopi"? Jag vill också göra allt detta och det är just detta som DICE's Mirror's Edge vill ge mig. Vill jag ha vad de erbjuder?
Mirror's Edge single-player first person action-adventure spel där du spelar som Faith, en budbärare, i ett fascistiskt styrt samhälle. Hon springer genom staden för att leverera sina meddelanden. Hon hoppar och rör sig som en traceur. Faith har förutom fått en grym fysisk, också utvecklad ett slags sjätte sinne, "Runner-vision", som hjälper henne att finna vägar genom staden. Du guidas via rödfärgade objekt i världen som ska hjälpa dig att kunna ta dig över nivåerna med hög hastighet.
 |
Single-player first person action-adventure genren kanske inte är något för alla
Penny Arcade's serie angående detta |
Spelet ses ur ett första persons perspektiv och man har fått det att kännas som om man verkligen är Faith då man hör henne andas medens man springer, hör de snabba fötterna slå mot marken och får se hennes kropp så som man ser sin egna i verkliga livet. Allt detta får en att känna att man är Faith och att man ser spelet från hennes ögon och att man inte bara är en kamera som flyger över banorna. Även om detta har blivit standard nu så är det inte långt back i tiden som man behöver gå för att få karaktärer i spel med första persons vy som står upp utan ben under sig.
Det DICE har försökt göra med Mirror's Edge är intressant. Jag gillar samhället som de har målat upp med ett förtryckt folk som måste använda sig av olagliga budbärare och staden är väldigt fin med sina höga glaspelare och minimalistiska färg tema. Det är bara tråkigt att man aldrig får se det här samhället. Man är aldrig något budbärare utan man blir på en gång inblandad i någon, för mig, ointressant konspirationshistoria istället.
Sedan så är det tråkigt att ett spel som vill att man ska känna sig snabb och smidig medens man rör sig upp och vidare får en att stanna hela tiden. Spelet har satt ut röda objekt som ska visa dig vägen så att du som spelar inte ska behöva stanna och titta vart det är du ska springa här näst men denna röda färg är oftast inte närvarande. Det finns även en röst i ditt headset som säger vad du behöver göra, men ifall denna istället hade sagt i detalj vart du ska springa, som en navigatör från ett rally spel, så hade spelet lyckats bättre med att få dig att "go with the flow".
Mirror's Edge är ett jätte frustrerande spel. Det är ofta man gör något som man tror att spelet vill att man ska göra bara för att sedan falla till sin död och få en Loading Screen på skärmen. Det är inte heller ovanligt att man hoppar från t.ex. ett rör i vägen till ett annat utan att Faith förstår att du vill ta tag i röret och du faller ner och slår i asfalten och får en Loading Screen upptryckt i ansiktet. Jag minns när jag var lite och titta på medens min mormors man satt och spelade Tomb Raider och vart sur eftersom att Laura gjorde så som hon ville och inte vad han sa åt henne att hon skulle göra och jag fick en liknande känsla från det här spelet. Tur är det att det här spelet inte är så långt och att man kan bli klar med det under några få spelsittningar bara.
Det här inlägget skrev jag till folk musik ur The Tallest Man On Earth's album Wild Hunt. Wild hunt är dalmasens andra album från 2010. Väl värt en lysning!
