Jag sitter och lyssnar på Daft Punks liveinspelning Alive 1997, en 45 minuter lång inspelning från ett framförande i Birmingham 1997. Kristofer Andersson skrev en text om Android-duon på siten Throw Me Away.
-Bäste herr Andersson, du lyssnade på Alive 1997 och jag på Alive 2007(för det är så han börjar texten till Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter, med ett låtsassamtal).
Jag tyckte det skulle var en fyndig start.
Andra halvan av året 2007 går jag min tredje termin på gymnasiet. Mitt musiklyssnande byts under den här perioden från alla olika sorters Metal och klassisk Rock till något mycket bredare.
Jag gick från att gå runt med en cd-spelare innehållande Helloweens Keeper of the Seven Keys, Judas Priests British Steel, The Jimi Hendrix Experiences Axis: Bold as Love eller någon annan skiva ur den stora CD-katalog jag spenderade mina studiepengar på.
Till att ha en Mp3-spelare i fickan fylld med så väl Heavy-Metal Legendarer som Iron Maiden som det animerade bandet Gorillaz eller radioplågan Crazy av Gnarls Barkley.
Tycker även om att utöver övergången från cd-skivor (höll medvetet kvar i dessa ett antal år längre än vad som behövdes) till Mp3 det faktum att det sista paketet skivalbum jag köpte via internet (även fastän jag höll fast vid det fysiska alternativet gjorde jag inte det som skivor har över datan; skivbutiken) innehöll The Strokes och The Killers debutalbum. The Strokes med dess nakna kvinnohöft på omslaget var något jag hade missat framtill nu, hade tidigare sett deras Heart in a Cage-musikvideo och avfärdat dem som musik jag inte lyssnar på. Det är också anledningen till att jag dissade dem när vi samtidigt befann oss i Hultsfred sommaren 2006. Och vad gör The Killers idag? De släppte en singel med medvetet dålig grammatik och så verkar de sedan dess ha gått upp i rök.
Jag vill minnas att det var genom Queens of the Stone Age och en klasskamrat vid namn Andres som jag fann ny musik att ta in. Kommer inte riktigt ihåg om det verkligen var via Qotsa som min musiksmak förändrades, men de är ett bra band för en människa som gillar hårdrock att finna det mer poppiga då de är ett band med lite av vardera. Och den otroligt bra, otroligt sönderlyssnade låten Crazy av Gnarls Barkley. Den duon fick ur sig ett gäng bra grejer och medens den ena går runt och samarbetar med allt och alla så har den andra fastnat sittandes för att lyssna på någon som sjunger från bakom dens rygg (för det är väl vad det där programmet går ut på?). Måste även nämna att det var via en felsökning av Danger Mouse som jag fann bandet Modest Mouse, usch vad tråkigt det hade varit om jag hade hamnat rätt den gången. Även här någonstans som jag såg filmen Big Nothing för första gången och omfamnade The Eels, som faktiskt råkar ha en ny skiva ute just nu och låten True Original tyckte jag var helt OK (albumet heter Wonderful, Glorious).
Någongång i december 2007 vaknade jag upp och från sängen råkade se Fredrik Strage sittandes i Tv4'as morgonsoffa. Fredrik Strages medverkan i tv-rutan kändes då alltid som att den slog rätt, jag visste inte att den skulle komma men där är den och den ger mig vad jag behöver, ungefär som filmen High Fidelity verkade komma på enbart för min och mina kärleksproblems skull. Denna gång visade han upp en kommande live-skiva från den franska house gruppen Daft Punk tillsammans med en video av en stor fest med en enorm ljusshow och två robotar ståendes på en pyramid framför tusentals människor som dansar, gnider sina svettiga kroppar mot varandra och har en skön stund.
Det var aldrig som att jag ville vara den där personen nu, inte som att jag gick ifrån min långrock och mina kängor för att slänga ur mig den svarta färgen jag använt i håret och börja lyssna på annan musik, klä mig mer "mainstream" utan jag har alltid velat ha allt jag finner intressant. Visa saker fastnar som Daft Punk, Jimi Hendrix och Slayer andra saker gör inte det, de blir ointressanta efter ett visst antal lyssningar och man släpper dem och tar upp någonting annat. "I want it all and I want it now!"
Sedan jag släppte min svartrockar identitet (over it) så har jag alltid varit emot kategoriseringar. Jag känner folk som är hårdrockare och det är allt de är. Eller folk som känns som ett politiskt en-fråges parti. Det är hela deras upplevelse, och det tycker jag är synd. Kanske låter jag nedlåtande när jag pratar om dem som trångsynta medlemmar av vårat samhälle som vet vad de gillar och håller sig till det, men det är bara så jag känner om dem. De känns även förutsägbara på ett ytterst tråkigt sätt.
Så hur som helst Daft Punks album är på väg, ett album som fans har väntat på i åtta år. Och jag måste medge att jag känner en enorm hype inför denna release. Inte en lika enorm förväntan som jag känner inför Shane Carruths första film på nio år, men nästan. House-makarna har släppt sekund-långa teasers för albumet och nu har även en videoserie kommit. Ett gäng rörliga bilder där artister som medverkar på skivan blir intervjuade. Två har kommit än så länge, den första med den äldre italienska producenten Giorgio Moroder och den andra med Todd Edwards, en yngre amerikansk producent.
Så där, jag kände för att skriva och tur att jag har en plats att göra det på. Hoppas att den som läser detta (troligtvis ingen) inte har rivit ut sina ögon över det här.
/Simon Persson
Ha en bra dag!
Så där, jag kände för att skriva och tur att jag har en plats att göra det på. Hoppas att den som läser detta (troligtvis ingen) inte har rivit ut sina ögon över det här.
/Simon Persson
Ha en bra dag!

























